Foto: Anıl Karakaya, Pexels
Förr eller senare ställs varje styrelse inför avloppsstammarnas slutskede. I flerbostadshus byggda mellan 1946 och 1975 finns omkring 1,45 miljoner lägenheter där stammarna behöver åtgärdas, och korrosion låg bakom 42 procent av alla ledningsskador i den skadestatistik för 2014 som redovisas i vägledningen vid relining av avloppsrör som Nationellt renoveringscentrum gav ut 2016, skriven av Anders Höije vid SP och Tord af Klintberg vid KTH. Då dyker ordet relining upp, ofta presenterat som ett snabbare och billigare sätt att slippa riva badrummen. Frågan styrelsen behöver svara på är inte om relining låter bra, utan om metoden håller vad branschen lovar och vad föreningen faktiskt får för pengarna.
Relining, även kallat rörinfodring, innebär att ett nytt skikt skapas inuti de gamla rören i stället för att rören byts ut. Avloppet rensas och torkas, varefter plast i någon form förs in och hårdnar mot den befintliga rörväggen. Inget golv behöver brytas upp, ingen ny tätskiktsmatta läggs. Det är just den begränsade rivningen som gör metoden lockande, och samtidigt det som gör att den måste granskas noga. Vägledningen är tydlig med att relining och stambyte inte är samma sak och inte kan jämföras rakt av: vid relining lagas de gamla rören så att livslängden förlängs, vid stambyte sätts helt nya rör in.
De tre vanligaste metoderna
Skillnaden mellan teknikerna är avgörande för resultatet, och en styrelse bör veta vilken metod offerten gäller. Renoveringscentrums vägledning delar in marknadens varianter i tre kategorier. En sak är värd att ha med sig genom hela avsnittet: hur mycket bärighet metoden faktiskt tillför. I den klassificering enligt American Water Works Associations manual M28 som KTH-forskarna använder i livscykeljämförelsen mellan relining och rörbyte, utgiven av samma renoveringscentrum 2018, finns fyra klasser. Klass I är icke-strukturella liningsystem som ger korrosionsskydd. Klass II är delvis bärande strukturer som behöver stöd av värdröret men kan överbrygga hål och skador. Klass III är också delvis bärande, men tillräckligt tjock för att motstå buckling från yttre tryck. Först klass IV är en lining med full bärande förmåga, där det ursprungliga röret inte förväntas bidra alls. Ingen av metoderna nedan når klass IV.
Den mest etablerade tekniken i flerbostadshus är foder- eller strumpmetoden, internationellt kallad CIPP. En polyesterstrumpa mättad med epoxi vrängs in i röret med tryckluft och bildar när plasten hårdnat ett nytt rör inuti det gamla. Vägledningen från 2016 kallar det ett självbärande rörsystem, men den formuleringen är för generös. I M28-klassningen är strumpmetoden klass II, alltså en delvis bärande struktur som kan överbrygga hål och skador men fortfarande behöver stöd av det gamla röret. Skillnaden spelar roll för en styrelse med kraftigt nedbrutna stammar: strumpan är den metod som tillför mest bärighet, men den ersätter inte ett rör som förlorat sin. Eftersom tjockleken på plastlagret har mycket små variationer går det däremot att räkna på hållfastheten. Metoden är dyrare att genomföra, och enligt vägledningen blir den svårare att få perfekt när rörsystemet har många böjar och förgreningar eller mindre dimensioner, eftersom skarpa böjar kan ge veck på strumpan.
Sprutmetoden innebär att plastmassa sprutas på i flera lager genom avloppssystemet, vanligtvis tre, vilket ger ett skarvfritt plastskikt. Skarvfriheten gör att förgreningar och dimensionsförändringar kan hanteras utan större problem. Också här kallar vägledningen skiktet självbärande, medan KTH-forskarnas senare klassning placerar de sprutade beläggningarna i klass I, alltså icke-strukturella liningsystem som ger korrosionsskydd men vilar helt på det gamla rörets bärighet. Nackdelen är att massan kan rinna vid appliceringen. Vägledningen anger att tjockleken enligt produktbeskrivningen ska ligga mellan 3 och 5 millimeter, men att skiktet i praktiken kan variera från 1 upp till 10 millimeter. Vid den efterföljande kamerabesiktningen syns bara ytan, inte plastens tjocklek, och risken är enligt vägledningen stor att man missar områden som blivit för tunna och därmed kan få kortare livslängd än beräknat.
Borstmetoden, även kallad DaKKI-metoden, har fått sitt namn av att beläggningen pressas ut mot rörväggen med ett roterande borstverktyg. Också den hamnar i klass I. Vägledningen är uttrycklig med att borstmetodens skikt inte blir självbärande, utan kräver att det befintliga röret inte är i för dåligt skick, och framhåller att metoden kan misslyckas på rör med kraftiga korrosionsangrepp eftersom materialet måste fästa mot underlaget. Vägledningen menar att strumpa och sprutmetod i stället bygger förbi det korroderade partiet, men eftersom sprutmetoden i M28-klassningen hamnar i samma klass som borstmetoden bör den som har rör med omfattande korrosion inte förlita sig på någon av de tunna beläggningarna. Och inte heller räkna med att en strumpa gör ett uttjänt rör bärigt igen: är stammarna så nedbrutna att bärigheten är borta återstår ett rörbyte.
Vad det kostar
Här bör styrelsen vara försiktig med tumregler. Prisuppgifter för relining och stambyte varierar med rörens skick, längd, åtkomst och ort, och de siffror som cirkulerar i artiklar och på leverantörers sidor har ofta några år på nacken. De mest spridda jämförelsetalen kommer från SVT:s granskning av relining, där Sveriges bostadsrättscentrum uppgav ungefär 30 000 till 40 000 kronor per lägenhet för relining och omkring 200 000 kronor för ett stambyte. Den granskningen publicerades dock 2014, och byggkostnaderna har förändrats sedan dess. Läs siffrorna som en historisk illustration av storleksordningen mellan metoderna, inte som en prisnivå att budgetera efter. Den enda prisuppgift som är värd namnet är den offert föreningen själv begär in, och den bör begäras från flera håll på samma underlag.
Att relining är billigare per lägenhet är däremot okontroversiellt, och det är också vad som gör metoden lockande. Men som Jan Backman vid Sveriges bostadsrättscentrum uttrycker det i granskningen: ”Det är lite som att jämföra äpplen och päron, för i ett stambyte får du så mycket mer.” I ett stambyte ingår nya tätskikt och ny badrumsinredning, i en relining ingår varken eller. Skillnaden i pris är därför delvis en skillnad i vad man köper. Det som avgör om beslutet var klokt är inte prislappen i sig utan vad åtgärden kostar per år den håller, och därför bör styrelsen enligt vägledningen göra en livscykelkostnadskalkyl som visar vad konsekvensen blir om rören visar sig hålla i 10, 25 eller 50 år.
Livslängden är den springande punkten
Här måste styrelsen hålla två bilder i huvudet samtidigt, och skilja på plastens beständighet och systemets livslängd i bruk. Det är inte samma sak, och sammanblandningen är den vanligaste källan till orealistiska förväntningar.
Reliningföretag anger ofta en teknisk livslängd på upp till 50 år. Den siffran har en verklig grund: SP:s godkännandebevis visar enligt vägledningen på en åldersbeständighet på 50 år för själva plasten för vissa metoder. Men vägledningen sätter omedelbart fingret på skillnaden, och formuleringen är värd att läsa ordagrant: det är ”inte samma sak som att reliningen kommer att hålla i 50 år”. Hur länge ett relinat avloppssystem håller i bruk går enligt samma källa inte att svara på, eftersom det till stor del beror på utförandet och yrkesskickligheten hos hantverkaren. Vägledningen konstaterar också att det saknas vetenskapliga studier på förväntad livslängd in situ, alltså i verklig drift.
Vad vet vi då? Att de äldsta relinade rören i bruk hittills har hållit i omkring 25 år, med få problem, och att det enligt vägledningen inte säkert har framkommit att någon utförd relining slutat fungera på grund av ålder. De som misslyckats har berott på felaktig applicering. Det talar för att livslängden är längre än vad man inledningsvis befarade. Samtidigt varnar oberoende röster för att förvänta sig för mycket. I SVT:s granskning framhåller Jan Backman att företagen brukar ge en garantitid på ungefär 10 år, vilket kan jämföras med ett stambyte som räcker i 30 till 40 år. Renoveringscentrums vägledning anger för stambyte en ny beräknad livslängd på 40 till 50 år. Peter Bratt på Länsförsäkringar pekar i granskningen på en strukturell svaghet: ”Det är en ganska låg ingångströskel i den här branschen.”
Slutsatsen är inte att relining är dåligt, utan att den utlovade livslängden är en prognos och inte ett löfte. Den vilar på rengöringen före arbetet, på plastens vidhäftning och godstjocklek, på temperaturlast och på hur väl jobbet utfördes. En styrelse bör därför läsa garantitiden i avtalet bokstavligt och inte förväxla en marknadsförd teknisk livslängd med vad entreprenören faktiskt åtar sig att stå för.
Försäkringsfrågan som lätt glöms
En punkt som kan bli kostsam i efterhand är hur försäkringsbolaget ser på infodrade rör. Enligt Renoveringscentrums vägledning är försäkringsbolagen generellt sett kritiska till att likställa relining med en traditionell badrumsrenovering med stambyte, eftersom relining bara avser ledningarna och inte tätskiktet och dess anslutning till golvbrunnen. Vägledningen anger att några bolag inte betraktar relinade rör som nya och därför gör fullt åldersavdrag vid en skada, och att det förekommer att självrisken är högre vid en vattenskada orsakad av ett relinat rör. Även Konsumenternas Försäkringsbyrå beskriver hur ersättningen vid vattenskada genom yt- och tätskikt kan begränsas av åldersavdrag och självrisk.
Rådet från vägledningen är entydigt: kontrollera alltid med det egna försäkringsbolaget hur de ställer sig till relining och hur en framtida skada bedöms. Gör det innan beslut, och begär skriftligt besked. Fråga samtidigt om reliningföretaget har en giltig ansvarsförsäkring som även skyddar tredje part. Hur samspelet med föreningens försäkringar ser ut behandlas närmare i vår guide om försäkringar för bostadsrättsfastigheter.
Garanti, besiktning och certifiering
Oavsett metod står och faller resultatet med kontrollen, och här finns ett problem värt att känna till. Slutbesiktningen sker enligt vägledningen oftast av reliningföretagen själva. Att den som utfört arbetet också godkänner det är svagt, särskilt för de metoder där resultatet till stor del vilar på hantverkarens skicklighet. Handla därför upp en oberoende besiktning, och låt en oberoende besiktningsman felsöka inom garantitiden. Besiktningen bör även bedöma reliningföretagets egenkontroll.
Begär att entreprenören kan visa upp ett typgodkännande eller P-certifikat för både metod och material från RISE, tidigare SP, eller ett likvärdigt institut. Ett annat konkret kvalitetstecken är att företaget är anslutet till branschföreningen BRiF och klarat den årliga tredjepartskontrollen i kvalitetsprogrammet 3q, som är obligatoriskt för föreningens entreprenörsmedlemmar. För bedömningen av det utförda arbetet finns handboken T25, en kravspecifikation för TV-inspektion av avloppsledningar som anger hur stora avvikelser som kan tolereras.
En detalj som lätt förbises: vägledningen påpekar att brister kan vara svåra att upptäcka vid kamerainspektion om filmningen sker från samma håll som borstningen eller sprutningen. Kräv därför att reliningen filmas i båda riktningarna, och att filmen kompletteras med skriftliga kommentarer.
- Kräv typgodkännande eller P-certifikat för metod och material, och kontrollera BRiF-anslutning med godkänd 3q-kontroll.
- Handla upp en oberoende besiktning och låt besiktningsmannen felsöka inom garantitiden. Personen får inte vara anställd hos eller beroende av reliningföretaget.
- Kräv filmning i båda riktningar med skriftliga kommentarer, inte bara en råfilm.
- Läs garantitiden bokstavligt och jämför den med stambytets livslängd.
- Gör en livscykelkostnadskalkyl för utfallen 10, 25 och 50 år.
Relining eller stambyte
Står ni inför själva vägvalet har vi samlat beslutsstödet i en separat guide om relining eller stambyte, med teknik, kostnad och försäkring vägda mot varandra.
Valet handlar mindre om teknik och mer om föreningens situation, och vägledningen ger en tydlig tumregel: relining bör inte göras i samband med en badrumsrenovering, utan är en metod för när badrummen redan är renoverade, eller när man vill förlänga livslängden så att en renovering kan skjutas upp. Är badrummen redan slitna och tätskikten gamla talar därför mycket för ett stambyte, eftersom rören ändå måste fram och föreningen då får både nya stammar och nya våtrum för samma ingrepp. I hus från 50- och 60-talen saknas dessutom ofta tätskikt i badrummen. Är badrummen däremot nyrenoverade och rören i grunden hela kan relining spara både pengar och boendestörning. Ett stambyte tar månader och kräver ofta att de boende flyttar ut tillfälligt, medan själva reliningarbetet enligt vägledningen vanligtvis tar två till tre dagar beroende på metod och omfattning. Den som vill se hur ett fullständigt stambyte faller ut i tid och faser har nytta av vår genomgång av en realistisk tidsplan för stambyte.
Sakligt sett bör en styrelse veta att jämförelsen mellan metoderna vilar på tunnare underlag än debatten antyder. Vägledningen konstaterar att det ännu inte gjorts någon vetenskaplig jämförelse mellan relining och stambyte, och att det inte heller finns tillförlitlig statistik över antalet skador och reklamationer vid respektive metod. Det talar för ödmjukhet åt båda håll, också mot den som tvärsäkert avfärdar relining.
Den ärliga slutsatsen är att relining är ett verktyg, inte en genväg. Den kan vara rätt för föreningen, men bara om styrelsen behandlar livslängden som den osäkerhet den är, kontrollerar försäkringsläget i förväg och bygger in oberoende besiktning i avtalet. Beslutet ska kunna försvaras inför nästa styrelse, inte bara inför nästa årsstämma.
Senast faktagranskad: 24 juli 2026